Bild 1

I ett öde hus

Bild 1Det började i min mormors barndomshem i Tåsjö, Ångermanland. Min relation till döden. Jag kanske var åtta år. Jag tänkte att huset hade varit ett levande hem men nu bara ett sommarhus. När vi åkte därifrån stod det öde och tomt igen. I ett klassrum eller på en buss kunde jag plötsligt tänka på en kvarlämnad schampooflaska (Timotej) i husets badrumsfönster. Jag såg ljuset skifta runt flaskan, såg dagar bli nätter och årstider komma och gå… Inga människor, inget liv. Den stora tystnaden. Jag tyckte synd om huset. Den då modern schampooflaskan blev en kontrast till husets historia och bortglömda minnen. Den här bilden har följt mig genom åren som ett stillében över förgängligheten. Ett hisnande tidsperspektiv över mina förfäders födslar, liv och död. Mitt arv. Ett ursprungsporträtt i form av en schampooflaska i ett övergivet hus i Mon, Tåsjö. Jag känner samma sak när jag ser gamla fotografier av människor och hus som inte längre finns: Att vårat ”nu” är en gåva från en mäktig men diffus människoväv som tillhör ”då”. 

Share Button